Frisk för att vara sjuk...Och oron över framtiden gör mej sjukare..

 Nu har det gått lång tid senast jag skrev något här i min blogg och jag har ju haft tiden, men har kämpat och kämpar med mitt mående. Men ibland känner man att är det så jäkla lönt att kämpa när man ändå fortfarande står på ruta ett ??? Jo, min älskade man och våra älskade barn och barnbarn och hund gör det ju så klart värt att kämpa vidare. Men ibland skulle man bara vilja dra täcket över huvudet och skita i att stiga upp överhuvud taget....Kan förstå de som ingen familj har väljer att ge upp allt. Det är tillräkligt att vara sjuk, utan att man ska tvingas kämpa med allt för att få sin lagliga rätt.
 
Jag försöker ju göra "måbra" saker för att må bättre för stunden, men även roliga saker "kostar" att göra men man mår ju bättre psykiskt efteråt, även om man är trött och seg emellanåt. Min man och jag är med i en förening eller vad man ska kalla det. Eller "Lattjo-Lajban Klubben" som en i ledningen skojade till det om. Vi är ungefär 100 stycken medlemmar i Handling Ängelholm. Från 40 + och både par och singlar och vi hittar på olika grejer tillsammans. Som AW en gång i månaden, Temafester, Bowling, Ölprovning med mera. Man deltar i det man vill och så länge man orkar. Vill man gå hem tidigare så är det helt okej. Man lär känna nya vänner och bara det är kul. Många av de vänner man hade som yngre, har försvunnit förutom ett fåtal. Man kommer ofta ifrån varandra när man skaffar barn, eller flyttar och så är väl livets gång...
 
 
Jag har ju arbetstränat i 8 år och provat på i olika arbeten och olika sysslor. Som t.ex lättare kontorsarbete, plantskolearbetare och där gjorde jag lättare och mindre arbeten som t.ex prismärkte varor, vattnade, planterade växter, lövräfsning m.m. Ett skiftande loppisarbete där jag kunde variera arbetet och arbetsställningarna och kunde ta pauser när det blev för mycket. Ja, det var ju tyvärr jag själv som hade svårt att sätta stopp i tid, ingen som bad mej att göra det och det färdigt.Och två stycken "rekryteringsställen" där man kunde få hjälp att hitta ett lämpligt arbete.
 
 
 
Och nu de senaste platserna var först på Trädgårdsdiakonin där vi gjorde trädgårdsarbete, planterade, Pilgrimsvandringar, pyssel, och hade olika teman som t.ex stresshantering, hälsa med mera. Detta var ett EU projekt och genom detta fick jag chansen till ett mer "jobblikt" arbete som Kyrkogårdsarbetare fast med lite mindre tunga uppgifter.
 
 
På de flesta arbetsträningsplatser har jag trivts bra, men de senaste två trivdes jag jättebra. Men tyvärr gav kyrkogårdsarbetet mej mera värk men jag fullföljde ändå mitt arbete där, förutom någon dag som ryggen och knäna var extra besvärliga så jag stannade hemma. I alla dessa olika arbeten och uppgifter i 8 år har jag inte lyckats nå mer än 15-16 timmar/veckan som jag har kunnat hålla under en längre tid.
 
Jag har varit uppe i 20 timmar en kort period på någon vecka på Trädgårdsdiakonin men fick backa och få en "återhämtningsdag" i veckan. Och detta var ändå en väldigt lugn och harmonisk plats med 0 krav. Ändå fick jag stresspåslag som hjärtklappningar, oro och ångest, migrän, svårt att sova, minnesstörningar m.m
 
Jag och AF och min Läkare har varit inne på att när jag nu har testat i så många olika arbetsträningsplatser, som inte kan jämföras med ett "riktigt" arbete så borde jag ansöka om sjukpenning på 50 % och det gjorde jag första gången för två år sedan. Då fick jag avslag trots flera överklagningar från mej. De ville att jag skulle ta en ny runda på SmärtRehab igen. Min läkare skickade en remiss dit, men de ansåg att mina sjukdomar hade inte förändrats nämnvärt att det var aktuellt med en ny omgång där. Dessutom hade de stor kö på väntande dit, så de fick prioritera. Så det blev att fortsätta kämpa vidare i mer än två år.
 
 
Texten på tröjan stämmer tyvärr in på mej. Jag sätter ofta för höga mål för mej själv. Var inne på i början att komma upp i 75 % arbetstid, men har fått inse efter flera år att dit kommer jag aldrig igen. Hur jävla mycket jag än vill och kämpat under alla dessa år...
 
 
I våras så var det läge igen att söka sjukpenning på 50 % och nu hade jag dessutom provat ett mer "jobblikt" anpassat arbete. Och förhandsbeskedet blev att det lutade åt avslag igen. Och det blev det...Denna gången är FK med på att jag har de besvären jag har och "godkänner" mina sjukdomar och besvär, det var de iof. förra gången med men jag skulle pröva fler arbetsträningsplatser och ny runda på SmärtRehab. Nu menar de att läkarintyget är otillfredsställande...SUCK !!!! Trots att min läkare beskrev noga i det. Nu har min läkare gått i pension, så jag vet inte hur det blir med allt. Men jag har iaf skickat in ännu en överklagan, men det hjälper väl inte ett skit det heller...
 
 
Jag har ju skrivit tidigare att jag gick med i en tuff utmaning att göra 40 pass och minst 15.000 steg. Och då fick man inte räkna in vardagsstegen, så det blev rejäla promenader för att nå dit. Och jag kom i mål och gjorde pass 40/40 den 2 Maj och jag är så jäkla glad att jag fixade det. Efter det så fick Kenzie borrelia och fick inte gå några långa rundor. Men det hade ju inte hindrat mej att röra på mej. Det blev ju iaf de första veckorna som jag gick lite men sedan kom värmen och latmasken flyttade in..Ha ha ! Men vi har iaf gjort två vandringar denna veckan så lite hopp finns det att latmasken flyttar för gott. Jag mår ju så jäkla bra av att röra på mej, både i kropp och själ. Min kropp blir lite mindre stel av att röra på mej. Så bara det är skönt...
 
Ha det gott kära vänner !!! Kramar Annika
 

Mitt i sandlådan

Strax efter jul fick min fina Svärmor flytta till ett äldreboende för hon klarade inte riktigt av vardagen och hon kände stor ensamhet och blev orolig. Inte så lätt när man är 92 år fyllda.
Nu mår hon mycket bättre och får hjälp att hålla koll på mediciner med mera och får sällskap av de andra på boendet. Och mycket lugnare för oss anhöriga är det ju också. Hon gillade det inte riktigt i början för hon tyckte att hon bara var till besvär och ville hellre lämna allt. Men nu har hon tack och lov kommit på bättre tankar och det glädjer oss.
 
 
I helgen och i måndags fick vi städat klart det sista och fått skickat iväg de sista möblerna med hjälp av yngsta dottern och svärsonen. Min man har städat och grejat det mesta, det var bara det sista som jag hjälpte honom med. Har erbjudit mej innan med, men han tyckte inte jag behövde. Han har ju trots allt 5 syskon men han har fått stå där mest själv. Kvar i måndags var några möbler som ingen ville ha, så vi var tvungna att skicka lite till Vejby och Össjös loppis. Bättre det än det slängs, där kommer det till nytta för någon annan. Så nu är svärmors gamla lägenhet tömd och städad och nycklarna ska lämnas på fredag.
 
 
 Svärmors fina ängel har flyttat hem till oss..
 
Ska bli så himla skönt att lämna detta bakom oss för det har bara varit tråkigheter och vi båda har varit både arga och ledsna. Min fina svärmor kunde fått några fina sista år på äldreboendet i lugn och ro med sina barn och barnbarn och barnbarnsbarn omkring sig. Men så blir det tyvärr inte och det är oerhört tråkigt och jag gör kanske inte saken bättre genom att skriva det här men känner att jag vill få ut det. Och ärligt talat så bryr jag mej inte om det. De som är sura är redan sura så skit samma..Jag och min man kommer iaf uppföra oss om vi träffar på syskonen med respektive för svärmors skull.
 
 
Sedan svärmor flyttade så har hennes 4 söner och 2 döttrar bildat tre olika läger. Varav min man och en syster står mittemellan. Systern har varit lite utanför bråket och inte fått reda på så mycket. Men min man har fått vara medlare syskonen i mellan då vissa inte kan prata med varandra.
 
Det har ringts och skällts på min man av olika personer och om olika saker, han har blivit beskylld för att ha ringt sin ena bror att komma till lägenheten när den andra sidan var där med svärmor, eller då barnbarnen var där och hämtade saker. Att han har tagit hem möbler som ingen ville ha från en tidigare flytt. De som vill ha dem får gärna komma och hämta möblerna. Det har pratats skit om oss, och andra, och att min man inte har brytt sig om sin mor, fast han varit där minst en gång i veckan. Förvisso har en av bröderna ställt upp mest, och det är vi så tacksamma för, men att säga att min man inte bryr sig är ju bara löjligt. Det har getts order att det och det skulle fixas, underförstått av min man. Ett av våra barn har dragits in i konflikten fast vi redan själva ordnat upp det. Det har skrivits skit på FB, av båda sidor, och jag valde då att ta bort två av mina svägerskor för jag ville slippa se skiten. Glåporden har haglat personerna emellan. Det går knappt att hälsa på våra barn hellre längre p.ga av konflikterna...SUCK !!! Ett av våra barn sade en mycket träffsäker replik om just detta bråk.."Det liknar ju rena rama Farmen" ha ha !!! Min man har inte riktigt vågat säga ifrån, men efter senaste utskällningen så blev han riktigt förbannad på personen som blev lite lenare i truten sen..Ha ha !
 
 
 
Rena rama sandlådan alltså..." Nu fick du tre sandkorn mer än mej" "undrar var den spaden tagit vägen, den var säkert värd mycket" med mera..
 
Man kan ju undra hur vuxna kan uppföra sig som små barn, om inte värre...Sanslöst !!! Jag säger bara "Väx upp för f*n"
 
Den som kommer emellan allt detta är ju Svärmor, och hon mår ju inte bättre av att se sina barn bette sig illa mot varandra. Man behöver ju inte älska sina syskon eller umgås med dem, om man inte vill, men man kan ju för fanken uppföra sig som folk och försöka lämna det här bakom sig.
 
Åtminstone när man besöker svärmor i fall någon annan skulle vara där. Stackars svärmor har tidigare fått hålla kalas två dagar i sin lägenhet för två av syskonen inte kunde/kan prata med varandra...sjukt !!! Detta för att hon är så innerligt snäll och vill vara alla till lags. Jag hade sagt till på skarpen om det var mina barn..Kan man inte umgås en liten stund med de man ogillar, så tycker jag att man kan hålla sig borta.
 
 
 
(Bilden lånad)
 
Nu ska vi bara se framåt och försöka glömma all skit som varit. Saker blir ju inte bättre av att älta. Men man kan på något litet sätt förstå att det blir krig i världen när inte ens syskon som vuxit upp i samma famlilj med samma föräldrar kan komma överens och beter sig illa mot varandra.
 
Livet är för kort för att slösas bort på konflikter. Lös era konflikter och respektera varandra så som ni är, även om ni inte alltid har samma åsikt. Jag har själv haft ett kortare uppbrott från en närstående för att jag mådde så dåligt när jag bara fick höra negativa saker om mej själv som gjorde mej ledsen, både då och tidigare i livet. Och i sin tur märkte mina barn att jag inte mådde bra då, och inte de heller då. Jag insåg då att h*n förlorade mest på att vi bröt kontakten. Någon annan ville att jag skulle glömma och förlåta, men just då kunde jag inte det av olika anledningar. Men h*n bad om ursäkt och sedan den dagen kom vi överens men ett sår i hjärtat fanns kvar.
 
 
(Bilden är lånad)
 
Då jag många är senare blev utbränd så gick jag på Smärt Rehab och där fick vi prata igenom och bearbeta mycket själsligt. Då tänkte jag tillbaka på att personen blev en annan person p.ga av något annat. Och då kunde jag förlåta iaf hur personen varit tidigare, och se en orsak att det blev så. Såret i hjärtat är inte borta helt, men betydligt mindre än innan.
 
Och idag älskar jag personen för vad h*n är idag, och jag har förlåtit hur h*n var innan. H*n var en annan person då och en helt annan idag..Du är högt älskad av både mej och mina älskade barn och barnbarn.
 
 (Bilden är lånad)
 
Om några dagar är det ett år sedan en av våra vänner gick bort 52 år ung i cancer. Och han är en mycket saknad vän...En mycket levnadsglad person in i det sista, och en stor förebild. Att trots att du har en dödsdom så kan du försöka göra det sista i livet så roligt och trevligt som det bara går...Han sjunger nog karaoke däruppe som han älskade för fulla muggar...Vi ses igen kära vän <3
 
Så ta väl vara på varandra innan det är försent att säga förlåt....
 
 
 
Ha det allra bäst kära vänner !!! Kram

Längtar till våren..

Det dröjer länge mellan gångerna jag skriver och jag har tänkt många gånger att det borde jag skriva om. Men kommer inte till skott, och ändå tycker jag det är kul att skriva. Sedan jag skrev sist så har vårt yngsta barnbarn blivit döpt till Allan Nils Oscar här i vår fina kyrka i byn. Och det var ett mycket fint dop och trevligt kalas efteråt med ca. 70 personer i vårt församlingshem. Jag hade ju stark misstanke om både dop och bröllop men jag hade fel igen. Trodde det förra gången med när det var dop för vårt mellersta barnbarn Signe för det var också många bjudna.
 
 
Så jag hade laddat väskan med ris, om uti fall att..Det är yngsta dottern som satt trenden med dop och bröllop på samma gång..ha ha ! Men dopet är kanske en större festlighet än när våra var små. Visst var det viktig händelse för oss också, men vi hade inte så många på kalaset utan mest släkten. Men det är ju härligt att det firas så stort och vännerna bjuds in på barnets och föräldrarnas stora dag. Kalas kan man inte få för många av.
 
 
 Dagens huvudperson Allan och de stolta föräldrarna Madeleine och Victor och vår präst Lena
 
 
Hade min kamera med och tog ju lite bilder så klart, men tycker det är jättesvårt att få till det bra inomhus och speciellt i kyrkor så inte många blev bra. Är bättre på att fota ute och naturbilder. Men det var många som tog bilder så föräldrarna får nog bra bilder ändå.
 
 Kenzie har ju fyllt ett år också nu i Mars och han fick ju lite godsaker vår lilla Pälskling. Vi har ju börjat på fortsättningskurs på brukshundsklubben. Vi har gått fyra gånger och det är lika många gånger kvar. Det mest har gått bra förutom lite smågruff och skällande någon gång.
 
 
Liten blir stor..
 
 
Får jag börja nu på min tårta ???
 
Han är lättlärd och duktig men det är inte alltid som matte är med på hugget. Den andra gången gick det inget vidare för jag var trött och gav upp för lätt. Och då tappade ju Kenzie allt intresse både för mej, och det vi höll på att lära oss. Det vet jag ju men just då blev jag lite sur och grinig. Sen den gången försöker jag vara utvilad när vi kommer dit, så jag kan jobba mer att få uppmärksamhet så han kan lära in sig. Det svåraste är när vi kör något som kallas kringlan. Då står vi alla i en stor ring och så ska vi en i taget gå runt de andra hundarna, och man ska hålla koll på sin egen hund när de andra går förbi. Det går bra, men sen när vi ska gå runt de andra så händer att vi tappar kontakten jag och Kenzie men som sagt vi får kämpa vidare..
 
When the going gets tough, the tough get going...
 
Skrev ju förra gången att jag gått med i en utmaning att göra 40 pass på 15.000 steg från Januari till den 30/5 och man får inte räkna in vardagssteg i detta, utan det ska vara utöver vardagens rörelser. Och hur har det nu gått för mej ? Jo, jag har varit nära att ge upp för länge sedan, för det ÄR en tuff utmaning. Men jag har ju gått med frivilligt..
 
 
När livet känns tufft...
 
Periodvis har jag känt att nu orkar jag inte mer. När jag har fått skavsår i trampdynorna, knäet, trött och orkeslös, eller  knävärk, har jag varit redo att ge upp. Skrev det också att nu kastar jag in handduken..men som vår "ledare" Lena så klokt sa "att man behöver ju inte sikta på månen, utan trädtopparna går ju med bra" och jag började sakta tänka om. Jag är ju sådan att antingen går jag ut i 110 % eller så blir det 0 %, allt eller inget. Har jag väl bestämt mej för något, så har jag svårt att ge upp, även om jag känner mej slutkörd. Och det är väl därför som jag har blivit utbränd...
 
Men jag måste ju lära mej att göra "lagom" mycket och det är en ständig träning. Med Lenas hjälp så räckte det med vetskapen för mej att tänka själv "att det är ingen katastrof" om jag nu hamnar i trädtoppen, i stället för på månen. Alla pass är ju bra i sig, och det har iaf lugnat ner mina "måste" känslor. Kenzie behöver ju med sin motion så det kändes extra tufft då, att både gå långrundor själv, och sedan ta och gå ut med honom.
 
 
Längtar till våren..
 
Men jag har fått tillåtelse att ta med honom på en del av rundan. Och nu är han ju året fyllt, så då får han ju gå längre sträckor än innan. Så det har hänt att jag tagit med honom först en sväng, och då har han ju tränat på att vara lös. Sen har jag gått hem med honom, så har han ju med fått träna på att fortsätta vara själv en stund. För jag jobbar ju inte just nu, men när jag får jobb igen så ska han ju vara van att bli lämnad.
 
Så jag har kämpat vidare i min utmaning och är nu uppe i 29 pass av 40 och jag känner mej stolt över mej själv så här långt. Men jag har tillåtit mej att vila och bara ta det lugnt mellan varven. Siktar fortfarande på trädtopparna, men en dag i taget. Kommer jag längre så är det bara en bonus. Hoppas med att jag kan minska lite i vikt på vägen. Har gått bättre nu i två veckor och försöker att inte äta något sött under veckan. Bara lördagar är tillåtna. Förra veckan fuskade jag en dag tidigare för en sista semla, men jag har kunnat motstå när mannen äter godis eller kakor.
 
På tal om män..Jag undrar om dom har en inbyggd radar när man försöker hålla igen ??? Fast jag inte sagt ett knyst om det så helt plötsligt köps det hem min favoritglass Texas Pekan, goda chokladkulor, eller mitt favoritchoklad Dukat..jag bara undrar !!! Ja, frestelserna är många, och det gäller att stå emot, det är ju bara jag själv som kan stoppa in dem i munnen..
 
Avslutar med ett litet boktips för jag läser en del just nu, och om ni gillar lite historiska romaner så är denna mycket bra. Jag har läst alla böcker av en annan författare, Elisabeth Nemert, för de är så bra, men hon har inte skrivit någon ny vad jag vet iaf.
 
Men denna är något i stil med hennes. Detta är tydligen den nionde boken i en serie som heter Släkten. De har jag inte läst, men denna är fristående så den funkar ändå bra att läsa.
 

 m
 
Ha det så gott mina vänner !!! Kram Annika