Mitt i sandlådan

Strax efter jul fick min fina Svärmor flytta till ett äldreboende för hon klarade inte riktigt av vardagen och hon kände stor ensamhet och blev orolig. Inte så lätt när man är 92 år fyllda.
Nu mår hon mycket bättre och får hjälp att hålla koll på mediciner med mera och får sällskap av de andra på boendet. Och mycket lugnare för oss anhöriga är det ju också. Hon gillade det inte riktigt i början för hon tyckte att hon bara var till besvär och ville hellre lämna allt. Men nu har hon tack och lov kommit på bättre tankar och det glädjer oss.
 
 
I helgen och i måndags fick vi städat klart det sista och fått skickat iväg de sista möblerna med hjälp av yngsta dottern och svärsonen. Min man har städat och grejat det mesta, det var bara det sista som jag hjälpte honom med. Har erbjudit mej innan med, men han tyckte inte jag behövde. Han har ju trots allt 5 syskon men han har fått stå där mest själv. Kvar i måndags var några möbler som ingen ville ha, så vi var tvungna att skicka lite till Vejby och Össjös loppis. Bättre det än det slängs, där kommer det till nytta för någon annan. Så nu är svärmors gamla lägenhet tömd och städad och nycklarna ska lämnas på fredag.
 
 
 Svärmors fina ängel har flyttat hem till oss..
 
Ska bli så himla skönt att lämna detta bakom oss för det har bara varit tråkigheter och vi båda har varit både arga och ledsna. Min fina svärmor kunde fått några fina sista år på äldreboendet i lugn och ro med sina barn och barnbarn och barnbarnsbarn omkring sig. Men så blir det tyvärr inte och det är oerhört tråkigt och jag gör kanske inte saken bättre genom att skriva det här men känner att jag vill få ut det. Och ärligt talat så bryr jag mej inte om det. De som är sura är redan sura så skit samma..Jag och min man kommer iaf uppföra oss om vi träffar på syskonen med respektive för svärmors skull.
 
 
Sedan svärmor flyttade så har hennes 4 söner och 2 döttrar bildat tre olika läger. Varav min man och en syster står mittemellan. Systern har varit lite utanför bråket och inte fått reda på så mycket. Men min man har fått vara medlare syskonen i mellan då vissa inte kan prata med varandra.
 
Det har ringts och skällts på min man av olika personer och om olika saker, han har blivit beskylld för att ha ringt sin ena bror att komma till lägenheten när den andra sidan var där med svärmor, eller då barnbarnen var där och hämtade saker. Att han har tagit hem möbler som ingen ville ha från en tidigare flytt. De som vill ha dem får gärna komma och hämta möblerna. Det har pratats skit om oss, och andra, och att min man inte har brytt sig om sin mor, fast han varit där minst en gång i veckan. Förvisso har en av bröderna ställt upp mest, och det är vi så tacksamma för, men att säga att min man inte bryr sig är ju bara löjligt. Det har getts order att det och det skulle fixas, underförstått av min man. Ett av våra barn har dragits in i konflikten fast vi redan själva ordnat upp det. Det har skrivits skit på FB, av båda sidor, och jag valde då att ta bort två av mina svägerskor för jag ville slippa se skiten. Glåporden har haglat personerna emellan. Det går knappt att hälsa på våra barn hellre längre p.ga av konflikterna...SUCK !!! Ett av våra barn sade en mycket träffsäker replik om just detta bråk.."Det liknar ju rena rama Farmen" ha ha !!! Min man har inte riktigt vågat säga ifrån, men efter senaste utskällningen så blev han riktigt förbannad på personen som blev lite lenare i truten sen..Ha ha !
 
 
 
Rena rama sandlådan alltså..." Nu fick du tre sandkorn mer än mej" "undrar var den spaden tagit vägen, den var säkert värd mycket" med mera..
 
Man kan ju undra hur vuxna kan uppföra sig som små barn, om inte värre...Sanslöst !!! Jag säger bara "Väx upp för f*n"
 
Den som kommer emellan allt detta är ju Svärmor, och hon mår ju inte bättre av att se sina barn bette sig illa mot varandra. Man behöver ju inte älska sina syskon eller umgås med dem, om man inte vill, men man kan ju för fanken uppföra sig som folk och försöka lämna det här bakom sig.
 
Åtminstone när man besöker svärmor i fall någon annan skulle vara där. Stackars svärmor har tidigare fått hålla kalas två dagar i sin lägenhet för två av syskonen inte kunde/kan prata med varandra...sjukt !!! Detta för att hon är så innerligt snäll och vill vara alla till lags. Jag hade sagt till på skarpen om det var mina barn..Kan man inte umgås en liten stund med de man ogillar, så tycker jag att man kan hålla sig borta.
 
 
 
(Bilden lånad)
 
Nu ska vi bara se framåt och försöka glömma all skit som varit. Saker blir ju inte bättre av att älta. Men man kan på något litet sätt förstå att det blir krig i världen när inte ens syskon som vuxit upp i samma famlilj med samma föräldrar kan komma överens och beter sig illa mot varandra.
 
Livet är för kort för att slösas bort på konflikter. Lös era konflikter och respektera varandra så som ni är, även om ni inte alltid har samma åsikt. Jag har själv haft ett kortare uppbrott från en närstående för att jag mådde så dåligt när jag bara fick höra negativa saker om mej själv som gjorde mej ledsen, både då och tidigare i livet. Och i sin tur märkte mina barn att jag inte mådde bra då, och inte de heller då. Jag insåg då att h*n förlorade mest på att vi bröt kontakten. Någon annan ville att jag skulle glömma och förlåta, men just då kunde jag inte det av olika anledningar. Men h*n bad om ursäkt och sedan den dagen kom vi överens men ett sår i hjärtat fanns kvar.
 
 
(Bilden är lånad)
 
Då jag många är senare blev utbränd så gick jag på Smärt Rehab och där fick vi prata igenom och bearbeta mycket själsligt. Då tänkte jag tillbaka på att personen blev en annan person p.ga av något annat. Och då kunde jag förlåta iaf hur personen varit tidigare, och se en orsak att det blev så. Såret i hjärtat är inte borta helt, men betydligt mindre än innan.
 
Och idag älskar jag personen för vad h*n är idag, och jag har förlåtit hur h*n var innan. H*n var en annan person då och en helt annan idag..Du är högt älskad av både mej och mina älskade barn och barnbarn.
 
 (Bilden är lånad)
 
Om några dagar är det ett år sedan en av våra vänner gick bort 52 år ung i cancer. Och han är en mycket saknad vän...En mycket levnadsglad person in i det sista, och en stor förebild. Att trots att du har en dödsdom så kan du försöka göra det sista i livet så roligt och trevligt som det bara går...Han sjunger nog karaoke däruppe som han älskade för fulla muggar...Vi ses igen kära vän <3
 
Så ta väl vara på varandra innan det är försent att säga förlåt....
 
 
 
Ha det allra bäst kära vänner !!! Kram

Längtar till våren..

Det dröjer länge mellan gångerna jag skriver och jag har tänkt många gånger att det borde jag skriva om. Men kommer inte till skott, och ändå tycker jag det är kul att skriva. Sedan jag skrev sist så har vårt yngsta barnbarn blivit döpt till Allan Nils Oscar här i vår fina kyrka i byn. Och det var ett mycket fint dop och trevligt kalas efteråt med ca. 70 personer i vårt församlingshem. Jag hade ju stark misstanke om både dop och bröllop men jag hade fel igen. Trodde det förra gången med när det var dop för vårt mellersta barnbarn Signe för det var också många bjudna.
 
 
Så jag hade laddat väskan med ris, om uti fall att..Det är yngsta dottern som satt trenden med dop och bröllop på samma gång..ha ha ! Men dopet är kanske en större festlighet än när våra var små. Visst var det viktig händelse för oss också, men vi hade inte så många på kalaset utan mest släkten. Men det är ju härligt att det firas så stort och vännerna bjuds in på barnets och föräldrarnas stora dag. Kalas kan man inte få för många av.
 
 
 Dagens huvudperson Allan och de stolta föräldrarna Madeleine och Victor och vår präst Lena
 
 
Hade min kamera med och tog ju lite bilder så klart, men tycker det är jättesvårt att få till det bra inomhus och speciellt i kyrkor så inte många blev bra. Är bättre på att fota ute och naturbilder. Men det var många som tog bilder så föräldrarna får nog bra bilder ändå.
 
 Kenzie har ju fyllt ett år också nu i Mars och han fick ju lite godsaker vår lilla Pälskling. Vi har ju börjat på fortsättningskurs på brukshundsklubben. Vi har gått fyra gånger och det är lika många gånger kvar. Det mest har gått bra förutom lite smågruff och skällande någon gång.
 
 
Liten blir stor..
 
 
Får jag börja nu på min tårta ???
 
Han är lättlärd och duktig men det är inte alltid som matte är med på hugget. Den andra gången gick det inget vidare för jag var trött och gav upp för lätt. Och då tappade ju Kenzie allt intresse både för mej, och det vi höll på att lära oss. Det vet jag ju men just då blev jag lite sur och grinig. Sen den gången försöker jag vara utvilad när vi kommer dit, så jag kan jobba mer att få uppmärksamhet så han kan lära in sig. Det svåraste är när vi kör något som kallas kringlan. Då står vi alla i en stor ring och så ska vi en i taget gå runt de andra hundarna, och man ska hålla koll på sin egen hund när de andra går förbi. Det går bra, men sen när vi ska gå runt de andra så händer att vi tappar kontakten jag och Kenzie men som sagt vi får kämpa vidare..
 
When the going gets tough, the tough get going...
 
Skrev ju förra gången att jag gått med i en utmaning att göra 40 pass på 15.000 steg från Januari till den 30/5 och man får inte räkna in vardagssteg i detta, utan det ska vara utöver vardagens rörelser. Och hur har det nu gått för mej ? Jo, jag har varit nära att ge upp för länge sedan, för det ÄR en tuff utmaning. Men jag har ju gått med frivilligt..
 
 
När livet känns tufft...
 
Periodvis har jag känt att nu orkar jag inte mer. När jag har fått skavsår i trampdynorna, knäet, trött och orkeslös, eller  knävärk, har jag varit redo att ge upp. Skrev det också att nu kastar jag in handduken..men som vår "ledare" Lena så klokt sa "att man behöver ju inte sikta på månen, utan trädtopparna går ju med bra" och jag började sakta tänka om. Jag är ju sådan att antingen går jag ut i 110 % eller så blir det 0 %, allt eller inget. Har jag väl bestämt mej för något, så har jag svårt att ge upp, även om jag känner mej slutkörd. Och det är väl därför som jag har blivit utbränd...
 
Men jag måste ju lära mej att göra "lagom" mycket och det är en ständig träning. Med Lenas hjälp så räckte det med vetskapen för mej att tänka själv "att det är ingen katastrof" om jag nu hamnar i trädtoppen, i stället för på månen. Alla pass är ju bra i sig, och det har iaf lugnat ner mina "måste" känslor. Kenzie behöver ju med sin motion så det kändes extra tufft då, att både gå långrundor själv, och sedan ta och gå ut med honom.
 
 
Längtar till våren..
 
Men jag har fått tillåtelse att ta med honom på en del av rundan. Och nu är han ju året fyllt, så då får han ju gå längre sträckor än innan. Så det har hänt att jag tagit med honom först en sväng, och då har han ju tränat på att vara lös. Sen har jag gått hem med honom, så har han ju med fått träna på att fortsätta vara själv en stund. För jag jobbar ju inte just nu, men när jag får jobb igen så ska han ju vara van att bli lämnad.
 
Så jag har kämpat vidare i min utmaning och är nu uppe i 29 pass av 40 och jag känner mej stolt över mej själv så här långt. Men jag har tillåtit mej att vila och bara ta det lugnt mellan varven. Siktar fortfarande på trädtopparna, men en dag i taget. Kommer jag längre så är det bara en bonus. Hoppas med att jag kan minska lite i vikt på vägen. Har gått bättre nu i två veckor och försöker att inte äta något sött under veckan. Bara lördagar är tillåtna. Förra veckan fuskade jag en dag tidigare för en sista semla, men jag har kunnat motstå när mannen äter godis eller kakor.
 
På tal om män..Jag undrar om dom har en inbyggd radar när man försöker hålla igen ??? Fast jag inte sagt ett knyst om det så helt plötsligt köps det hem min favoritglass Texas Pekan, goda chokladkulor, eller mitt favoritchoklad Dukat..jag bara undrar !!! Ja, frestelserna är många, och det gäller att stå emot, det är ju bara jag själv som kan stoppa in dem i munnen..
 
Avslutar med ett litet boktips för jag läser en del just nu, och om ni gillar lite historiska romaner så är denna mycket bra. Jag har läst alla böcker av en annan författare, Elisabeth Nemert, för de är så bra, men hon har inte skrivit någon ny vad jag vet iaf.
 
Men denna är något i stil med hennes. Detta är tydligen den nionde boken i en serie som heter Släkten. De har jag inte läst, men denna är fristående så den funkar ändå bra att läsa.
 

 m
 
Ha det så gott mina vänner !!! Kram Annika

Mot ljusare tider...

Nu är jul och nyår och trettondagen med över för denna gången och idag har jag börjat plocka bort julen och dammsugit och torkat golv. Tomtarna åker väck, och lite annat som hör julen till. Men granen och stjärnor och ljusen i fönstren får stå kvar till helgen. Så det inte blir så tomt, men också för att mannen brukar såga ner granen i bitar och det gör han nog inte före helgen.
 
 
Trädgårdsföreningen i Göteborg -16
 
På tal om mannen så hände en grej igår som gjorde mej mycket förvånad. Han hade skrivit en lapp om att han skulle komma hem lite senare efter jobbet ???  Toppenbra att veta. Men för de som inte känner min man så är han en av få som vägrar använda mobil så det är inte det lättaste att få tag på honom på jobbet eller efter. Många gånger har jag varit orolig, och speciellt om det varit dåligt väglag. Och jag har tjatat, och tjatat om att han antingen kan ringa från jobbet, eller skriva en lapp och lägga här hemma så jag vet. Men tror ni att han gjort det ? Jo, ringt någon enstaka gång. Men lappar..Nej..inte förrän igår alltså. Det var det som gjorde mej förvånad..Tror ni att snart 34 års tjat äntligen har fått mannen att förstå..ha ha ! Ja, man kan ju undra. Undrens tid är inte förbi än.
 
 
Det nya året firade vi med Lotta och de andra gästerna på Bingolotto. De senaste åren har vi firat hemma hos våra bästa vänner och vi var bjudna dit denna gången med. Men eftersom det är Kenzie´s första nyår så kände jag att det nog var tryggare att vara hemma för där de bor så smäller det långt innan tolv. Har varit lite så här med, men de senaste åren har det varit väldigt lugnt och så även denna nyår...skönt för alla djuren !!!
Kenzie skällde lite då och då när det small, men tog det ganska lugnt förövrigt. Vi försökte med vara lugna, precis som det var helt naturligt att det smäller.
 
 
Finaste killen <3 <3 <3
 
Vår Kenzie han växer säger de som inte sett honom på ett tag. Han blir 10 månader i morgon och han har lugnat sig en hel del sedan han var yngre. Då var han sjövild och jag tänkte många gånger vad har jag gett mej in på. Han är ju envis och då gäller det att inte ge sig när man sagt något. Som det här med att dra i kopplet och det jobbar jag med att få bort och ibland går det kanon och så ibland så får man stanna så han fattar och gå runt om mej.
 
Han är en liten ögontjänare med har jag märkt för när vi börjar närma oss hemmet så vill han gå så närma mej så att man nästan håller på att trilla över honom. Då går han perfekt och tittar mycket på mej och vill så klart ha godis..Det är mysigt att få vara hemma med honom just nu och ha ännu mer tid. Men ändå är det saker som man ändå inte hunnit..Skulle lagt ut spår som han fått träna på mer. Nu går vi bara och väntar på att fortsättningskursen ska börja.
 
 
Jag börjar också längta till att komma hemifrån några timmar om dagen med en ny arbetsträningsplats. Det var skönt innan jul men nu börjar det ändå bli lite tradigt.
 
Jag har ju som vanligt gått upp efter julen men även innan för det känner jag på mina byxor som sitter lite hårdare runt midjan. Så jag har börjat att försöka röra på mej lite mer nu när jag är ledig. När jag jobbade så hade jag rört mej så mycket på jobbet så det blev inte mycket ork över mer än en promenad och lite träning med Kenzie. Sen har min värk ökat lite mer både i nacke, axlar och händerna som jag inte haft problem med innan. Och då drar man sig ofta för att röra på sig även om jag vet att det hjälper till att lindra värken.
 
 
 Men strax innan nyår kom en kär vän som jag har varit och vandrat med i Spanien, Lena, med en utmaning. Vi har tidigare kört med 100 pass till jul och då var jag med i. Nu är utmaningen att göra 40 pass från 1/1 till 30/5 på minst 15.000 steg per pass och denna gång får man inte räkna med vardagsstegen. Det blir lite att bita i och jag antog utmaningen sen får jag se om jag fixar alla pass. Men som någon sa att om man inte fixar 40 pass, så är ju ändå varje pass i sig en seger och det håller jag med om.
 
 
Långsjön, Össjö
 
 Man kan gympa, jogga, köra crosstrainer, promenera eller stavgång m.m men det måste vara ett sammanhållande pass för att räknas. Endast korta byten av kläder vid annan aktivitet m.m gäller.
 
 
Nu är hon på hugget..Ha ha ! Glad segergest efter gårdagens vandring
 
När jag hade arb.trän. på loppisen så hände det ofta att jag tog långpromenader vid havet. Och jag har gjort det med i somras men sedan har det mest blivit någon km. Man får promenera mycket länge för att få ihop 15.000 steg. Ungefär 2 timmar och stavgång ungefär 90 min för där använder du ju armarna också, så man tjänar in lite tid på just stavgång. Så jag har kört stavar 3 gånger och 2 långpromenader och den senaste tog jag igår och den tog jag mestadels i skogen. Räcker ju med 2 pass per vecka men kan vara bra att ligga något pass före i fall man blir sjuk. Mannen har varit förkyld och jag har kännt lite smått i halsen och slemmig i luftrören som jag brukar bli vid förkylning men inget värre än. Vi har inte vågat hälsa på de små barnbarnen nu efter jul för att inte smitta. Så jag längtar mycket efter dem...Kände mej piggare igår men idag var halsontet tillbaka och känner mej precis som det är något mer som håller på att bryta ut. Eller så är det bara sviter från igår...
 
För igår så gick jag ca 5 km upp nästan vid min hemby, Lönnhässle; och in i skogen där och så vidare ner mot Össjö där jag bor nu. Det var så härligt att vandra igen, och solen var framme. Men några km från hemmet så högg det till i mitt högra knä, och det gjorde så förbaskat ont flera gånger. Men efter lite böjningar på benet och saktare gång på gräset i mitten så började det släppa..Tack och lov !!! så jag kunde ta mej hem igen. Det blev lite över 12 km och 141 min och det blev 15.300 steg..lite futtigt kände jag efter så lång runda men så är det tyvärr. Blev förhoppningsvis lite fler kalorier brända efter den rundan. Ska bli skärpning av kaloriintaget med så småningom. Nu är iaf alla kakor i burkarna uppätna av oss och sonens hemmagjorda godis med. Förra julen gjorde jag med godis och vi hade läääänge kvar så denna gången fick mitt godisfixande vara.
 
Nu längtar jag bara efter att det ska bli ljusare ute och lite mer sol förstås för den har inte varit framme så mycket här i Skåne.
 
Ha det bäst !!! Kram Annika