Längtar till våren..

Det dröjer länge mellan gångerna jag skriver och jag har tänkt många gånger att det borde jag skriva om. Men kommer inte till skott, och ändå tycker jag det är kul att skriva. Sedan jag skrev sist så har vårt yngsta barnbarn blivit döpt till Allan Nils Oscar här i vår fina kyrka i byn. Och det var ett mycket fint dop och trevligt kalas efteråt med ca. 70 personer i vårt församlingshem. Jag hade ju stark misstanke om både dop och bröllop men jag hade fel igen. Trodde det förra gången med när det var dop för vårt mellersta barnbarn Signe för det var också många bjudna.
 
 
Så jag hade laddat väskan med ris, om uti fall att..Det är yngsta dottern som satt trenden med dop och bröllop på samma gång..ha ha ! Men dopet är kanske en större festlighet än när våra var små. Visst var det viktig händelse för oss också, men vi hade inte så många på kalaset utan mest släkten. Men det är ju härligt att det firas så stort och vännerna bjuds in på barnets och föräldrarnas stora dag. Kalas kan man inte få för många av.
 
 
 Dagens huvudperson Allan och de stolta föräldrarna Madeleine och Victor och vår präst Lena
 
 
Hade min kamera med och tog ju lite bilder så klart, men tycker det är jättesvårt att få till det bra inomhus och speciellt i kyrkor så inte många blev bra. Är bättre på att fota ute och naturbilder. Men det var många som tog bilder så föräldrarna får nog bra bilder ändå.
 
 Kenzie har ju fyllt ett år också nu i Mars och han fick ju lite godsaker vår lilla Pälskling. Vi har ju börjat på fortsättningskurs på brukshundsklubben. Vi har gått fyra gånger och det är lika många gånger kvar. Det mest har gått bra förutom lite smågruff och skällande någon gång.
 
 
Liten blir stor..
 
 
Får jag börja nu på min tårta ???
 
Han är lättlärd och duktig men det är inte alltid som matte är med på hugget. Den andra gången gick det inget vidare för jag var trött och gav upp för lätt. Och då tappade ju Kenzie allt intresse både för mej, och det vi höll på att lära oss. Det vet jag ju men just då blev jag lite sur och grinig. Sen den gången försöker jag vara utvilad när vi kommer dit, så jag kan jobba mer att få uppmärksamhet så han kan lära in sig. Det svåraste är när vi kör något som kallas kringlan. Då står vi alla i en stor ring och så ska vi en i taget gå runt de andra hundarna, och man ska hålla koll på sin egen hund när de andra går förbi. Det går bra, men sen när vi ska gå runt de andra så händer att vi tappar kontakten jag och Kenzie men som sagt vi får kämpa vidare..
 
When the going gets tough, the tough get going...
 
Skrev ju förra gången att jag gått med i en utmaning att göra 40 pass på 15.000 steg från Januari till den 30/5 och man får inte räkna in vardagssteg i detta, utan det ska vara utöver vardagens rörelser. Och hur har det nu gått för mej ? Jo, jag har varit nära att ge upp för länge sedan, för det ÄR en tuff utmaning. Men jag har ju gått med frivilligt..
 
 
När livet känns tufft...
 
Periodvis har jag känt att nu orkar jag inte mer. När jag har fått skavsår i trampdynorna, knäet, trött och orkeslös, eller  knävärk, har jag varit redo att ge upp. Skrev det också att nu kastar jag in handduken..men som vår "ledare" Lena så klokt sa "att man behöver ju inte sikta på månen, utan trädtopparna går ju med bra" och jag började sakta tänka om. Jag är ju sådan att antingen går jag ut i 110 % eller så blir det 0 %, allt eller inget. Har jag väl bestämt mej för något, så har jag svårt att ge upp, även om jag känner mej slutkörd. Och det är väl därför som jag har blivit utbränd...
 
Men jag måste ju lära mej att göra "lagom" mycket och det är en ständig träning. Med Lenas hjälp så räckte det med vetskapen för mej att tänka själv "att det är ingen katastrof" om jag nu hamnar i trädtoppen, i stället för på månen. Alla pass är ju bra i sig, och det har iaf lugnat ner mina "måste" känslor. Kenzie behöver ju med sin motion så det kändes extra tufft då, att både gå långrundor själv, och sedan ta och gå ut med honom.
 
 
Längtar till våren..
 
Men jag har fått tillåtelse att ta med honom på en del av rundan. Och nu är han ju året fyllt, så då får han ju gå längre sträckor än innan. Så det har hänt att jag tagit med honom först en sväng, och då har han ju tränat på att vara lös. Sen har jag gått hem med honom, så har han ju med fått träna på att fortsätta vara själv en stund. För jag jobbar ju inte just nu, men när jag får jobb igen så ska han ju vara van att bli lämnad.
 
Så jag har kämpat vidare i min utmaning och är nu uppe i 29 pass av 40 och jag känner mej stolt över mej själv så här långt. Men jag har tillåtit mej att vila och bara ta det lugnt mellan varven. Siktar fortfarande på trädtopparna, men en dag i taget. Kommer jag längre så är det bara en bonus. Hoppas med att jag kan minska lite i vikt på vägen. Har gått bättre nu i två veckor och försöker att inte äta något sött under veckan. Bara lördagar är tillåtna. Förra veckan fuskade jag en dag tidigare för en sista semla, men jag har kunnat motstå när mannen äter godis eller kakor.
 
På tal om män..Jag undrar om dom har en inbyggd radar när man försöker hålla igen ??? Fast jag inte sagt ett knyst om det så helt plötsligt köps det hem min favoritglass Texas Pekan, goda chokladkulor, eller mitt favoritchoklad Dukat..jag bara undrar !!! Ja, frestelserna är många, och det gäller att stå emot, det är ju bara jag själv som kan stoppa in dem i munnen..
 
Avslutar med ett litet boktips för jag läser en del just nu, och om ni gillar lite historiska romaner så är denna mycket bra. Jag har läst alla böcker av en annan författare, Elisabeth Nemert, för de är så bra, men hon har inte skrivit någon ny vad jag vet iaf.
 
Men denna är något i stil med hennes. Detta är tydligen den nionde boken i en serie som heter Släkten. De har jag inte läst, men denna är fristående så den funkar ändå bra att läsa.
 

 m
 
Ha det så gott mina vänner !!! Kram Annika

Kommentera här: