Frisk för att vara sjuk...Och oron över framtiden gör mej sjukare..

 Nu har det gått lång tid senast jag skrev något här i min blogg och jag har ju haft tiden, men har kämpat och kämpar med mitt mående. Men ibland känner man att är det så jäkla lönt att kämpa när man ändå fortfarande står på ruta ett ??? Jo, min älskade man och våra älskade barn och barnbarn och hund gör det ju så klart värt att kämpa vidare. Men ibland skulle man bara vilja dra täcket över huvudet och skita i att stiga upp överhuvud taget....Kan förstå de som ingen familj har väljer att ge upp allt. Det är tillräkligt att vara sjuk, utan att man ska tvingas kämpa med allt för att få sin lagliga rätt.
 
Jag försöker ju göra "måbra" saker för att må bättre för stunden, men även roliga saker "kostar" att göra men man mår ju bättre psykiskt efteråt, även om man är trött och seg emellanåt. Min man och jag är med i en förening eller vad man ska kalla det. Eller "Lattjo-Lajban Klubben" som en i ledningen skojade till det om. Vi är ungefär 100 stycken medlemmar i Handling Ängelholm. Från 40 + och både par och singlar och vi hittar på olika grejer tillsammans. Som AW en gång i månaden, Temafester, Bowling, Ölprovning med mera. Man deltar i det man vill och så länge man orkar. Vill man gå hem tidigare så är det helt okej. Man lär känna nya vänner och bara det är kul. Många av de vänner man hade som yngre, har försvunnit förutom ett fåtal. Man kommer ofta ifrån varandra när man skaffar barn, eller flyttar och så är väl livets gång...
 
 
Jag har ju arbetstränat i 8 år och provat på i olika arbeten och olika sysslor. Som t.ex lättare kontorsarbete, plantskolearbetare och där gjorde jag lättare och mindre arbeten som t.ex prismärkte varor, vattnade, planterade växter, lövräfsning m.m. Ett skiftande loppisarbete där jag kunde variera arbetet och arbetsställningarna och kunde ta pauser när det blev för mycket. Ja, det var ju tyvärr jag själv som hade svårt att sätta stopp i tid, ingen som bad mej att göra det och det färdigt.Och två stycken "rekryteringsställen" där man kunde få hjälp att hitta ett lämpligt arbete.
 
 
 
Och nu de senaste platserna var först på Trädgårdsdiakonin där vi gjorde trädgårdsarbete, planterade, Pilgrimsvandringar, pyssel, och hade olika teman som t.ex stresshantering, hälsa med mera. Detta var ett EU projekt och genom detta fick jag chansen till ett mer "jobblikt" arbete som Kyrkogårdsarbetare fast med lite mindre tunga uppgifter.
 
 
På de flesta arbetsträningsplatser har jag trivts bra, men de senaste två trivdes jag jättebra. Men tyvärr gav kyrkogårdsarbetet mej mera värk men jag fullföljde ändå mitt arbete där, förutom någon dag som ryggen och knäna var extra besvärliga så jag stannade hemma. I alla dessa olika arbeten och uppgifter i 8 år har jag inte lyckats nå mer än 15-16 timmar/veckan som jag har kunnat hålla under en längre tid.
 
Jag har varit uppe i 20 timmar en kort period på någon vecka på Trädgårdsdiakonin men fick backa och få en "återhämtningsdag" i veckan. Och detta var ändå en väldigt lugn och harmonisk plats med 0 krav. Ändå fick jag stresspåslag som hjärtklappningar, oro och ångest, migrän, svårt att sova, minnesstörningar m.m
 
Jag och AF och min Läkare har varit inne på att när jag nu har testat i så många olika arbetsträningsplatser, som inte kan jämföras med ett "riktigt" arbete så borde jag ansöka om sjukpenning på 50 % och det gjorde jag första gången för två år sedan. Då fick jag avslag trots flera överklagningar från mej. De ville att jag skulle ta en ny runda på SmärtRehab igen. Min läkare skickade en remiss dit, men de ansåg att mina sjukdomar hade inte förändrats nämnvärt att det var aktuellt med en ny omgång där. Dessutom hade de stor kö på väntande dit, så de fick prioritera. Så det blev att fortsätta kämpa vidare i mer än två år.
 
 
Texten på tröjan stämmer tyvärr in på mej. Jag sätter ofta för höga mål för mej själv. Var inne på i början att komma upp i 75 % arbetstid, men har fått inse efter flera år att dit kommer jag aldrig igen. Hur jävla mycket jag än vill och kämpat under alla dessa år...
 
 
I våras så var det läge igen att söka sjukpenning på 50 % och nu hade jag dessutom provat ett mer "jobblikt" anpassat arbete. Och förhandsbeskedet blev att det lutade åt avslag igen. Och det blev det...Denna gången är FK med på att jag har de besvären jag har och "godkänner" mina sjukdomar och besvär, det var de iof. förra gången med men jag skulle pröva fler arbetsträningsplatser och ny runda på SmärtRehab. Nu menar de att läkarintyget är otillfredsställande...SUCK !!!! Trots att min läkare beskrev noga i det. Nu har min läkare gått i pension, så jag vet inte hur det blir med allt. Men jag har iaf skickat in ännu en överklagan, men det hjälper väl inte ett skit det heller...
 
 
Jag har ju skrivit tidigare att jag gick med i en tuff utmaning att göra 40 pass och minst 15.000 steg. Och då fick man inte räkna in vardagsstegen, så det blev rejäla promenader för att nå dit. Och jag kom i mål och gjorde pass 40/40 den 2 Maj och jag är så jäkla glad att jag fixade det. Efter det så fick Kenzie borrelia och fick inte gå några långa rundor. Men det hade ju inte hindrat mej att röra på mej. Det blev ju iaf de första veckorna som jag gick lite men sedan kom värmen och latmasken flyttade in..Ha ha ! Men vi har iaf gjort två vandringar denna veckan så lite hopp finns det att latmasken flyttar för gott. Jag mår ju så jäkla bra av att röra på mej, både i kropp och själ. Min kropp blir lite mindre stel av att röra på mej. Så bara det är skönt...
 
Ha det gott kära vänner !!! Kramar Annika
 
1 G I M E:

skriven

Hej!
Vilka fina bilder!

Svar: Tack snälla !
Annika

2 Maritha Qvist :

skriven

Det är verkligen för.....ligt att det ska vara så att man ska kämpa mot byråkratin när det är nog att försöka må någorlunda 😡😡😡
Jag är så tacksam att jag orkar än med min egen sjukdom att kämpa med, få se om jag orkar till pension 😶
Tänk om vi kunde vinna en stor slant och säga adjö till alla som bråkar med oss 💵💵💵💵

Massa Styrke kramar 💙❤💚💛🧡💜

Svar: Ja, det är tufft idag ! Man blir både ledsen och arg och förtvivlad...Ja, vad härligt det vore att slippa bry sig om de som bråkar. Kramar till dej <3
Annika

3 Annelie :

skriven

Annika jag känner igen mej. Men de tog mej på allvar iaf efter mång år .Klart nu har de gått 20 år till. Och inte är jag bättre .Så nog känns de ibland hur ska de bli.kram

Svar: Ja, det är tufft att vara sjuk idag. Men man får kämpa på så gott det går <3 Kram
Annika

Kommentera här: