Tack alla fina !!!

 
Tack alla fina för era fina och värmande kommentarer och att ni delat med er av era upplevelser. Det värmer i hjärtat ska ni veta.
Stor KRAM till er alla <3
 
 
Ja, vi är många som har upplevt det här med stress och många har blivit sjuka av det precis som jag. En hel del har blivit mycket bättre, och det är ju skönt. Men detta är MIN historia och MINA upplevelser hur det är och var för mej.. jag delar av mej av min historia för att förhoppningsvis öka förståelsen, men de som inte VILL förstå, de läser väl ändå inte min, eller andras berättelser, och så vill jag uppmärksamma vilka förödande funktionshinder man kan få av stress. Det är ingen lek att bli drabbad...
 
Jag är ju trots allt lite bättre än jag var för några år sedan, men nu när det gått mer än 7 år så tror åtminstone jag, och många med mej som också är drabbade, aldrig kommer att bli helt friska från "utbrändheten". Då borde det försvunnit efter alla dessa år. Det bästa då hade nog varit att jag kom bort från arbetsplatsen som jag blev sjuk av stress  och vantrivdes på. Men jag fick tyvärr vara kvar i 6 mån men sjukskriven på halvtid. Fram till att jag fick börja på SmärtRehab i Sept -09. Där fick jag hjälp med mycket som jag än idag har nytta av. Visst klarade man perioder med stress, men när 5-6 st slutar på avdelningen och vi skulle göra samma jobb ändå, fast vi var mindre personal..Ja, då blir det skittufft !!! Stress från man började till man slutade. Dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad. Ja, då är det inte konstigt att kroppen drar i nödbromsen. Kan man dessutom inte sova för att man är så uppvarvad och tankarna bara maler på i huvudet. Då är det ett rent helvete...
 
 
Det som är bättre nu är att jag oftast är betydligt gladare, och försöker för det mesta att inte ta livet på så  stort allvar. Visst har jag dalar ibland, men jag försöker ta tag i det innan jag hamnar för djupt i svarta hålet.
Och nu när man har lugn och ro omkring sig så är det betydligt lättare att försöka stoppa måendet till det bättre. I höstas förra året så började jag träna igen på F&S när jag hade en djup dal, men träningen gjorde så sakta att mitt mående blev mycket bättre. Och även mina promenader gör att jag mår så jäkla bra då när jag är ute och njuter av naturen. Och min kamera hjälper också till att skingra tankarna, för jag älskar att fotografera.
 
 
Och det är faktiskt "tack vare" eller hur man nu ska uttrycka det, min utbrändhet som gjorde att intresset ökade för att fotografera. När jag sakta började se lite ljus i tunneln så var jag ute och promenerade och då fick jag syn på att tallarna har små rosa blommor, som blir till kottar, och det hade jag aldrig sett innan. Berättade det för maken och nästa gång tog jag min lilla kamera med mej ut och tog lite bilder för att visa. Den blev sedan min ständiga följeslagare på mina promenader. Så när jag fyllde 50 så önskade jag mej pengar och så köpte jag min systemkamera för pengarna. Kameran får mej att glömma både tid och rum.
 
 
Jag har också blivit betydligt bättre på att säga ordet NEJ ! än innan, det fick vi lära oss på Rehab. Ofta gjorde jag saker som jag egentligen inte ville men vågade inte säga nej. Eller så sa jag ja, för att inte göra någon annan besviken.
 
 
 
Har blivit bättre på att tycka om mej själv, utan att vara egoistisk i tankarna. Lärt mej att jag duger precis som jag är och lärt mej att våga säga vad jag tycker och tänker utan att så klart såra någon.
 
 
 
Jag har också blivit lite bättre på att "lyssna" på kroppen när den protesterar. Men jag önskar att jag kunde bli mycket bättre på det. Ibland känns det som det sitter en liten "prestationsdjävul" på min ena axel, och en liten "var rädd om dej ängel " på den andra. Låter knasigt men det är så det känns, när den lille djävulen kör över mej. Som vägrar att lyssna på kroppens signaler och rop på att kroppen börjar ta slut på energi. Ofta tar det inte slut förrän efteråt då energin är helt borta. Varför är det så svårt att stoppa i tid ???
 
 
(En passande t-shirt som jag köpt, som stämmer in på när man är trött och energilös då är iaf jag lite sur och grinig.)
 
Nu senast i söndags. Jag höll på i trädgården och skulle bara jobba till kl.13:00 men det blev till 15:30 i stället.
när klockan började närma sig 13:00 så dök "djävulen" upp och sa: att visst kan du jobba lite till ! inte är du väl trött redan..Mes ! Visst vill du väl bli klar med trädgården ? Vi kör till kl.14:00 ! kroppen protesterade men blev överkörd åter igen. Och vid 14:00 Äh ! vi kör väl ett tag till. Nu lade sig magen i och sa att den var mycket hungrig. Men ta för f*n ett äpple och lite vatten, och kör sen på sa "prestationsdjävulen"
Vid halv fyra slutade jag så äntligen att arbeta i trädgården. Helt slut !!! att man aldrig lär sig...
 
 
Igår blev jag så glad i hjärtat över våra fina ungdomar, min äldsta son Mattias och vår yngsta dotter Malin, med sällskap <3 <3 <3
 
Satte mej på bussen till jobbet och där Malin bor finns en hållplats och hon skulle gå till Babyrytmiken ungefär då min buss kör förbi. Och där står hon och håller upp lilla Noel så att jag kan se honom på bussen...<3 <3 <3 Jag fick glädjetårar och tecknade ett hjärta med fingrarna.
 
Sedan när jag kommer hem så ringer min son och undrar om jag vill komma till dem och hälsa på och se ett nyfött lamm och det ville jag gärna. Så han kom och hämtade mej. Men strax innan så ringde Malin och undrade om jag ville hänga med ut och gå, men jag sa att jag skulle till Mattias. När han kommit så ringde Malin och frågade om de kunde få hälsa på och så gjorde de. Hundarna Esther och Fazzi fick busa, och Mattias grillade goda kotletter som vi åt tillsammans..så mysigt det blev <3 Och vi kollade på alla fina djuren som bor där. Hästarna, fåren och lilla lammet, hönsen och tuppen och alla fina katterna som bor där.
 
Var rädd om er allihopa och ha det bäst !!! Många kramar till er <3
 

Liknande inlägg

Kommentera här: